ANNA WIDÉN

UR-SINNE / BRITT IGNELL

Enorma tidsperspektiv öppnar sig om man tänker på att det är 500 miljoner år sedan grönt liv började växa på jorden. En hisnande känsla infinner sig när man betänker att under all denna tid har livet rört sig genom ständigt nya livsformer. Rotsystem har genomborrat den tunna jordskorpan, genomborrat och förmultnat och givit jord till nya rotsystem som förmultnat. Maskar har låtit materialet passera genom sina kroppar, luckrat och givit luft till nya trådtunna utlöpare som sökt livsrum. Genom utdöenden och pånyttfödelser har livet sökt sin väg vidare. Livets kraft är obönhörlig, blind och allvetande på samma gång.

I jämförelse med denna oändlighet av tid är mänsklighetens era på jorden ytterst kort. Som en sekund av ett dygn. Den enskilda människans livslopp går knappt ens att förstå idet perspektivet. Ändå är det den enskilda människans perspektiv som präglar oss, mitt liv, från födelse till död, ditt liv från födelse till död. Allt vi gör mellan dessa två utposter, den flämtning vi kallar vårt liv. Som om det vore vårt.Som om vi hade rätt att förbruka livets kraft till vår tids alla upptänkliga behov eller föreställningar om behov.

Anna Widéns arbeten kretsar kring dessa tankegångar. Vad gör vi med vår jord? Hur kan vi ta oss rätten att förbruka oersättliga resurser? Hur kan vi leva utan att respekt för livet?Hur kan vi välja att inte se? Ett slags förtätat ursinne präglar hennes konstnärsskap. Ursinne i betydelsen ilska över sakernas tillstånd men också i betydelsen ur-sinne, ett ursprungligt sinnelag med rottrådarna i innerlig kontakt med jordskorpan, med växtligheten och livets gång. Med sin omfattande konstnärliga gärning fångar hon vår uppmärksamhet. Så att vi ska kunna se.

Det är många som försöker få oss att förstå, försöker få oss att reagera, som ropar varningsrop om samtidens galenskap. Ibland så högt att vi avskärmar oss. Anna Widén tar en annan väg. Hennes arbeten lockar till uppmärksamhet, ger lust att reflektera, skärper varseblivningen. Med obegripligt tålamod skapar hon skulpturer med kvistar som fästs in i och runt varandra tills en form eller rörelse uppstår. Eller frigör trädens rottrådar och installerar dem i en ny miljö där deras skörhet blir skriande ömtålig. Med stark känsla för det rumsliga och för formens påverkan på betraktaren lyckas hon nå förbi slagords-polemiken. Och istället nå det ur-sinne vi alla har inom oss.

Mitt första möte med Anna Widéns arbete skedde på en bergstopp i Bohuslän i Sverige. Mellan granitens rundade hällar bildades sänkor där det växte ljung och snår. I en av sänkorna, med havet som bakgrund hade Anna Widén samlat sådant material som växte intill och uppfört en ny livsform. Skulpturen blev en länk mellan växtlighetens spretighet och bergets samlade form. Tidernas olika tempo fördes ihop till en ny erfarenhet och jag blev stående med vinden i ryggen och kände hur jag plötsligt förstod någonting fast jag inte riktigt visste vad.

Det är en ynnest att få en sådan upplevelse av konst. Det händer ibland. Med Anna Widéns verk händer det ofta.

Britt Ignell 2014